Våldet i dagens samhälle speglar mediavåldet

Det finns ett antal invändningar som återkommer om man hävdar medias påverkan på våldskulturen i det moderna samhället. En av dessa är att våldet inte skulle ha ökat.
"Men våldet har inte ökat...det sker lika många mord idag som tidigare...".
Det må vara sant att antalet mord inte ökat dramatiskt i modern tid men det icke-dödliga våldet har helt klart ökat. Antalet misshandelsfall och våldtäkter har definitivt visat en ökande trend år från år sedan -70-talet när det massmediala underhållningsvåldet exploderade.
Och det är fr.a. våldets karaktär som ändrats med en ökad brutalisering och en allt mer häpnadsväckande feghet.
Sparkar mot ansikte och huvud. Hopp på liggande personer. Gruppvåld där flera personer misshandlar ensamma, försvarslösa personer. Slutligen ser vi det rena underhållningsvåldet där man misshandlar människor på kul. Någonting har uppenbarligen gått mycket snett i det moderna samhället, och det stavas mediavåld.
Det finns ett antal milstolpar i filmhistorien där nya former av våld, brutalitet och kriminalitet har presenterats för att sedan åtföljas av en våldsspiral i samhället där samma element återkommer. Det mest skrämmande exemplet är väl Stanley Kubricks "A clockwork orange" som 1974 lanserade underhållningsvåldet i form av att i grupp slå ner och misshandla oskyldiga människor. Något som därefter blivit ett älskat tidsfördriv bland unga. Verkligheten speglar media och inte tvärtom.

Fram till 70-talet fanns en hederskodex för våld som nu tycks ha gått helt förlorad.
I denna hederskodex ingick fr.a. två mycket viktiga regler.
Den första regeln kan enkelt sammanfattas med "två mot en är fegt". Precis så sa man till varandra förr om fler personer försökte blanda sig i en kamp mellan två.
Om det kom till handgemäng mellan två personer, slagsmål med knytnävar eller brottning, så var alla måna om att det skulle vara en rättvis fajt. Om fler personer var närvarande fick de vara åskådare. Om någon ingrep på den enas sida så uppfattades det omedelbart som fegt och orättmätigt.
Den andra delen av hederskodex förskrev att kampen var över när den ena parten gav upp, eller när den ena parten uppenbarligen stod som segrare med det vapen som valts. Hade den ena brottat ner den andra så var det över. Hade ena parten slagit den andra på käften med knytnäven var kampen avgjord. Detta hedersbegrepp har funnits i alla tider och ses även i djurvärlden där ofta rituella kamper avgör rangordningen.

Idag tycks dessa hederskodex vara förlegade. Det är ingen som talar om att två mot en är fegt, tvärtom verkar det vara legio att flera personer eller gäng ger sig på ensamma människor. Denna grundläggande känsla om vad feghet är verkar försvunnen, istället är det "häftigt och ball" att som grupp kasta sig över förvarslösa personer.
Vidare respekterar man inte gränserna. Man slutar inte slå, sparka och hoppa när den angripna försöker ge sig eller är sparkad medvetslös.

Denna totala moralupplösning speglar precis det massmediala våldet som alla uppvuxna från 70-talet och framåt blivit exponerade för. Alla tusentals timmar med våld som visas visar just det perverterade våldet, det gränslösa våldet, våldet utan regler och moral.